älskar er, nu då och föralltid!

jag vill inte skriva om sånt här. speciellt inte på min blogg där alla kan se. utan jag skriver mest sådant här på bdb. om ni vill läsa om det , hör av dej till mig så informerar jag.

eftersom jag inte skrev något om detta. så skriver jag om en annan grej när jag var jätte liten.

- jag var sju år kanske. vi var utomlands. pappa, pappas kompis och jag ute och badade i jätte vågorna! och sen så ser jag inget mer. bara en massa sand och jag märker jag är under vattnet istället för ovanför.... jag ser ingenting. dvs, nu är jag under sanden tillomed. jag försvinner, mina tankar försvinner. tills jag helt plötsligt känner något som drar tag i mitt hår. då är det pappas kompis som drar mig över ytan igen. jag minns knappt detta men kommer ihåg hur pappas kompis berättat allt för mig. men det läskigaste var när jag inte kunde tänka, trodde verkligen jag skulle ... poff... borta .

- sen en till grej. i somras på midsommar. så drog jag till stranden med några kompisar! vi skulle cykla iväg och sen ramlade jag med cykeln. och jenny bara skrek och skrek eftersom det var ett kraftigt fall. men jag, jag kunde inte sluta skratta. men sen kolla jag på mitt knä. pang. jag slöt att skratta. det jag såg var ett stort sår i mina tights och ett hål i mitt ben (det gick inte igenom nejnej) i vilket fall så blev jag helt tyst. jag kunde knappt gå, men jag kom till resturangen 50 meter bort iaf. där var det en brandkvinna som såg på mitt knä. "SY!" sa hon direkt. då rann tårarna, jag hatar sjukhus osv. så nej tack, det stod inte med på mitt party schema! jag fråga den dumma frågan om jag fick spela fotboll. nej.

jag blev körd till mamma och pappa som var en bit bort. det blev inget sjukhus som tur var. men vi gick till en doktor dagen efter, han sa att vi borde sytt. men att det var försent. jag fick inte böja på benet.

ja.. sen gick jag i kryckor i 2 månader tror jag det var? shit , tråkigaste ever....